Torsgatan 21 och tryckerierna

Det fanns nästan ingenting som var mer flärdfullt i Sverige än det som pågick i det höga tornet på Torsgatan. Här gjordes allt från Året Runt till tidningen Se, och i Drömfabriken kunde nästan vad som helst hända.

Albert "Abbe" Bonnier Jr flyttade in i sitt hus på Torsgatan 21 år 1960. Där styrde han tillsammans med sin bror Lukas "Lucke" Bonnier över det som visade sig vara veckotidningarnas guldålder.

Abbe var trött på de gamla lokalerna på Sveavägen 53 och hade satt igång planeringen av det nya huset redan 1936. Men först måste både skattemyndigheten och Auktionsverket få ha sina lokaler i huset innan Åhlén & Åkerlund till sist kunde flytta in.

Huset med sitt uppåtsträvande tegeltorn ritades av arkitektfirman Tengbom som en hyllning till ordens frihet. Herrarna i familjen Bonnier avlämnades varje morgon på parkeringsplatsen framför huvudentrén av sina privatchaufförer.

Exakt tio år tidigare hade Albert Bonnier Jr avgått som vd för Åhlén & Åkerlund och lämnat över till sin yngre bror Lukas. Han var nu i full färd med att bygga upp Bonnierkoncernen.

I bottenplanet mot Torsgatan kunde man genom stora fönster se hur pressarna rullade och tryckte ut hundratusentals tidningar i veckan. Detta var själva navet i familjeföretaget Bonniers, och veckotidningarna bidrog i allra högsta grad till finansieringen av den övriga verksamheten.

När Bonniers började ge ut böcker var det strategiskt viktigt att ha ett eget tryckeri. Albert Bonnier köpte redan 1856 Hörbergska tryckeriet, där bokutgivningen sedan trycktes.

När järnvägen drogs över Riddarholmen flyttade Hörbergska tryckeriet till Ålandsgatan — i dag Mäster Samuelsgatan — och senare till fastigheten vid Sveavägen som Bonniers förvärvade 1929. Även för veckotidningarna inom Åhlén & Åkerlund fanns ett eget tryckeri, helt avpassat efter de stora upplagorna.

Under 1950-talet började de svenska tryckerierna få konkurrens från lågprisländerna. När kostnadsansvaret för bokutgivningen decentraliserades blev det också intressant att titta på möjligheterna att trycka böcker utomlands.

I början av 1980-talet ställdes frågan på sin spets. En utredning som genomförts i samarbete mellan ledning och fack föreslog att produktionskapaciteten skulle dras ned ytterligare. Dessutom var lokalerna vid Sveavägen inte lämpliga ur miljösynpunkt.

Ett alternativ var att flytta verksamheten till Jordbro söder om Stockholm, men valet föll slutligen på att samlokalisera boktryckningen med Åhlén & Åkerlunds papperslager i Häggvik norr om staden. Flytten ägde rum 1984. Åtgärderna räckte inte, och 1988 genomfördes ytterligare neddragningar. Två år senare avvecklades den egna bokproduktionen helt.

Åhlén & Åkerlunds tidningstryckeri på Torsgatan 21 fick redan på 1960-talet problem med både miljö och distribution. Transporterna skedde inte längre i huvudsak med tåg utan med lastbil, vilket medförde problem i den allt tätare innerstadstrafiken.

Tryckeriet var dessutom helt anpassat efter veckotidningarnas upplaga och kvalitet. Specialtidningarna, som blev allt fler under 1960-talet, ställde högre krav på tryckkvalitet och flexiblare sidantal, och trycktes i mindre upplagor.

Efter flera utredningar valde Bonniers att inleda ett samarbete med Esselte om ett nytt tryckeri i Kungens Kurva. 1988 bildade de två företagen det gemensamma bolaget Interprint. Året därpå tillkom fler ägare, bland annat LO-ägda Tibakoncernen. Tryckerirörelsen lämnade på så sätt Åhlén & Åkerlund.

1990 stod det stora tryckeriet färdigt i Kungens Kurva. Men det var för sent. Den tekniska revolutionen hade varit snabb och krävde ännu mindre personal än förut, den internationella konkurrensen blev svårare, och till det kom en lågkonjunktur. Interprint tvingades i konkurs 1993. Verksamheten rekonstruerades med hjälp av Bonnierföretagen och investmentbolaget Proventus, och det nya bolaget Tryckinvest i Norden bildades. Det såldes 1998 till kanadensiska Quebecor. I lokalerna i Kungens Kurva flyttade Svensk Filmindustris studio in.

Av miljöskäl gick det till slut inte att ha ett stort tryckeri mitt i Stockholm, så dunket från pressarna tystnade så småningom. Tidskriftsläsandet fick hård konkurrens av andra medier. Under 2019 flyttade de sista tidskrifterna ut till Marieberg.