Nedre Manilla

Karl Otto och Lisen Bonnier bodde länge i en stor och solig våning i hörnet av Karlavägen och Sturegatan på Östermalm. Lisen och barnen trivdes mycket bra. Karl Otto var inte lika nöjd — han ville inte bo på fjärde våningen, utan ville ha markkontakt.

Karl Ottos före detta svåger Ernst Thiel, som varit gift med Lisens syster Anna, bodde vid den tiden på Djurgården. Han hade fått tillstånd av Djurgårdsförvaltningen att arrendera en stor tomt på Blockhusudden, där Ferdinand Boberg uppförde en ståtlig villa åt honom. Den blev färdig 1905 och förvandlades så småningom till Thielska galleriet.

Karl Otto vände sig liksom sin förra svåger till Djurgårdsförvaltningen. Till sin stora glädje erbjöds han en stor tomt nedanför Manillaskolan. På tomten låg redan en byggnad med anor från 1700-talet, det så kallade Kruthuset, men han fick också rätt att bygga ett nytt hus.

Namnet Manilla härrör från 1700-talet, då kung Gustav III överlät en bit mark till Spaniens ambassadör Ignacio Maria del Coral y Aquirre. Coral kallade fastigheten Manilla, efter huvudstaden i den spanska kolonin Filippinerna.

Karl Otto gav arkitekten Ragnar Östberg i uppdrag att rita den nya villan, som stod färdig 1910. Den 2 september flyttade Karl Otto och Lisen in. Villan byggdes via en matsal samman med Kruthuset.

Bostaden rymde 15 rum, två badrum och åtta övriga rum. Huset ritades, som så mycket annat av Östberg, i nationell stil. Paradrummet — den stora matsalen — gick i fornnordisk stil med tunga bjälkar i det höga innertaket.

På Manilla var Karl Otto och Lisen värdar för otaliga tillställningar: middagar för familj och släkt, författarträffar, mottagningar för celebra gäster, middagar med Juntan och Stipendienämnden.

De bodde kvar i huset hela sina liv. Så länge Lisen levde fungerade Manilla som mötesplats för familjen, med den stora annandagsjulfesten för fyra generationer som årlig höjdpunkt.

När Lisen gick bort 1952, 90 år gammal, fanns inget bestämt om husets framtid. Tor beslutade i samråd med sina två firmabröder att huset och samlingarna skulle ägas av företaget. Nedervåningen skulle även fortsättningsvis användas för representation och familjesammankomster, medan övervåningen nyttjades av Tor och hans nya familj.

I dag används bara Kruthuset som privatbostad. Det nya huset används för representation och som konstgalleri.

Nedre Manilla stod klart vid ungefär samma tid som Thielska galleriet och Waldemarsudde. I likhet med Ernst Thiel och Prins Eugen ville Karl Otto Bonnier fylla sitt hem med konst. Bankiren, prinsen och förläggaren valde i stort sett samma konstnärer — Carl Larsson, Rickard Bergh, Per Hasselberg och flera andra ur dåtidens svenska konstnärsliv.

För Karl Otto var konstsamlandet förknippat med en vilja att ge förlagets författare ett ansikte. Samlingen är unik i sitt slag; det finns inget annat förlag som hedrat sina författare på samma sätt.

Hanna Paulis porträtt av Verner von Heidenstam från 1896 blev, med Karl Ottos egna ord, "ett första uppslag till samlingen" när han köpte det 1905. Förvärvet följdes av Richard Bergs Strindberg, Hanna Paulis Ellen Key, Carl Larssons Selma Lagerlöf, Eugène Janssons Tor Hedberg och senare Anna Nordengrens Viktor Rydberg och Carl Snoilsky samt J.A.G. Ackes porträtt av Zacharias Topelius.

I dag består samlingen av runt 300 porträtt av författare, diktare och konstnärer — från Bellman till Birgitta Trotzig — i form av statyer, målningar och teckningar.