Förvärvet av Åhlén & Åkerlund

En höstdag 1929 fick Tor Bonnier besök av advokaten Emil Henriques, en gammal barndomsvän. Henriques hade Erik Åkerlund som klient, och ett mycket speciellt ärende.

Erik Åkerlund hade 1906 startat ett bok- och tidskriftsförlag tillsammans med kompanjonen Johan Petter Åhlén, Åhléns grundare. Kompanjonerna hade skiljts åt, och i slutet av 1920-talet var Åkerlund ensam ägare. Han hade börjat känna sig sjuklig. Dessutom befarade han att jultidningarna, en ansenlig del av verksamheten, snart inte längre skulle ha en framtid. Han ville sälja.

Förutom jultidningar gav Åhlén & Åkerlund ut böcker och ägde ett komplex med tre fastigheter på Sveavägen 53, inte långt från förlagets egen fastighet på Sveavägen 56.

Men den stora och mycket lönsamma verksamheten var veckotidningarna. De fyra titlarna — Vecko-Journalen, Husmodern, Allt för alla och Hela världen — hade en sammanlagd upplaga på 700 000 exemplar i veckan.

Allt sedan Åhlén & Åkerlund startat hade de och Bonniers varit arga konkurrenter. Det hindrade inte Tor Bonnier från att beundra Erik Åkerlund som affärsman. Tor var mycket ivrig att genomföra affären. Karl Otto Bonnier och Åke Bonnier, som hittills varit den som mest intresserat sig för tidskrifter, ställde sig mer avvaktande.

Åkerlund begärde runt nio miljoner kronor för sitt företag — kontant. Det var ohyggligt mycket pengar på den tiden, mer än Bonniers samlade förmögenhet. Över en lunch lyckades Henriques övertyga Åkerlund om att han bara skulle göra av med alla pengar om han fick dem på ett bräde. I stället skulle han få två miljoner kontant och resten utbetald under ett flertal år. Åkerlund gick med på det. Det tog bara en vecka innan parterna var överens.

Tor gick upp till Enskilda Banken för överläggningar med Marcus och Jacob Wallenberg om ett lån. Bägge var intresserade, och Tor fick lånet.

Karl Otto Bonnier var inte lika ivrig. Orden ska han ha fällt till sin gode vän och släkting, arkitekten Erik Josephson.

Det blev i stället något av en sedelpress. Affären innebar en maktförskjutning inom Bonniers, eftersom Åhlén & Åkerlunds omsättning och vinst var mångdubbelt större än bokförlagets.

Nästan omedelbart började Bonniers strukturera om sina verksamheter. All bokutgivning samlades i Albert Bonniers Förlag och alla tidskrifter i Åhlén & Åkerlund. Från och med nyåret 1930 slogs Bonniers Veckotidning ihop med Vecko-Journalen.

Den tidskriftsintresserade Åke Bonnier blev vd för Åhlén & Åkerlund tillsammans med Anna Ehlin. Hon var syster till Erik Åkerlund och hade varit med och byggt upp verksamheten. Att hon skulle vara kvar hade varit ett krav från båda parter i affären.

Genom porten på Sveavägen 53 har tidens alla stora personligheter passerat — författarna som var i ropet och artisterna som alla ville se och höra. Buster von Platen, Stig Ahlgren och Rune Moberg hörde till stjärnorna bland redaktörerna. Evert Taube kom allt som oftast för att hämta ett förskott, medan Karl Gerhard tittade in med en nyskriven kuplett för Vecko-Journalen.

Allt övervakat av "Olle i Porten", vars portvaktslucka fortfarande finns kvar i trapphuset.