Familjen Bonnier

Historien om familjen Bonnier skulle kunna ges ut som en roman på det egna förlaget. En berättelse om strävsamhet, idérikedom och kraft. Men kanske mest en hyllning till familjeföretagandet.

När den tyske invandraren Gutkind Hirschel efter flytten till Köpenhamn 1801 bytte namn till Gerhard Bonnier hade han ingen aning om att han samtidigt började skriva inledningen till berättelsen om förläggarfamiljen Bonnier.

Och namnet Bonnier — var kom det ifrån? Det vet ingen riktigt, men myterna är många. Kanske var det en förfranskning av förnamnet Gutkind. Kanske var det en fransk diplomats namn som Hirschel helt enkelt stal. Kanske var det bara ett namn han gillade, och som lät lite finare än det tyska han redan hade.

Gerhard Bonnier arbetade i mediebranschen redan då. Ett litet förlag, ett lånebibliotek och en boklåda blev entrébiljetten till en bransch som ännu inte hunnit bli het.

Det gick hyggligt för Bonniers i Köpenhamn, och snart befann sig Gerhards tre söner Adolf, David Felix och Albert Bonnier i Stockholm. 1834 startade de Albert Bonniers förlag. Därmed börjar den moderna historien om den svenska bokförläggarfamiljen Bonnier.

Albert Bonniers son Karl Otto fick fyra söner. Två av dem, Åke och Tor, har gett namn åt dagens två grenar av familjen: Åke-grenen, oftast kallad den förmögna, och Tor-grenen, oftast kallad den fertila.

Åke fick ett enda barn, sonen Gerard. Grenen har haft sin bas i bokförläggeriet och rymmer flera bokförläggare, men också en domprost och en känd vinkännare. Genom att vara relativt få äger de tillsammans mycket av Bonniers.

Tor-grenen är mer expansiv. Tor Bonnier fick tre söner i sitt första äktenskap med skådespelerskan Greta Lindberg — Albert, Johan och Lukas — och ytterligare tre söner i två senare äktenskap. Greta Lindberg var dotter till skådespelarparet August och Augusta Lindberg. Kopplingen till teatern användes ofta av hennes söner som en förklaring, och ibland som en ursäkt.

Karl Otto förvaltade bokförlaget väl, och sönerna Åke och Tor kom ordentligt in i firman. De hade näsa för att hitta de bästa svenska författarna, som ofta samlades i det Bonnierska hemmet Nedre Manilla på Djurgården.

Blev man riktigt framgångsrik fick man stanna där för evigt, som porträttmålning på Manillas väggar. Där hänger de alla, från Fröding till Tunström. Det var bara Selma Lagerlöf som skickade en räkning till Bonniers för den tid det tog henne att sitta modell.

Den 4 oktober 1929 köpte Tor Bonnier Åhlén & Åkerlunds Förlag av konsul Erik Åkerlund för 9 147 000 kronor. Med köpet följde titlarna Husmodern, Hela Världen, Allt för Alla och Vecko-Journalen samt ett antal jultidningar.

Betalningen blev till en början en enorm belastning för Bonniers ekonomi — ett hot mot hela förlagets fortsatta existens. Men så småningom ljusnade det, och det gick upp för allt fler att detta var en guldgruva. Så lades grunden till den mediekoncern Bonniers är i dag.

Albert Bonnier Jr — Abbe — blev den stora arkitekten bakom Åhlén & Åkerlunds pånyttfödelse hos Bonniers. 1940 efterträdde han sin farbror Åke som vd, och fram till sin död 1989 ägnade han verksamheten i stort sett all sin kraft.

Abbe låg bakom starten av flera nya tidskrifter — Året Runt, Damernas Värld, Se och Vecko-Revyn bland dem. Han startade också Expressen och ägnade stort intresse åt Dagens Nyheter. Det var Abbe som skötte tidningarna medan hans kusin Gerard skötte böckerna.

Här ligger en av förklaringarna till att Bonniers fortfarande existerar som familjeföretag. Abbe lotsade företaget genom den tid då familjen snabbt ökade i antal. Som både karismatisk och framgångsrik ledare såg han till att inga avhopp tilläts. Firman gick före allt annat, och förmögenheterna skulle stanna kvar i den. Alla i familjen var välkomna att arbeta i firman under två enkla förutsättningar: att man var tillräckligt begåvad, och att man förstod att det var Abbe som bestämde.

Efter Albert Bonnier Jr:s bortgång har hans brorson Carl Johan Bonnier som styrelseordförande lett familjeföretaget genom digitaliseringen, som utmanat hela affärsmodellen för media.

Under de här generationerna köptes husen som verksamheten behövde — för böcker, för redaktioner, för tryckpressar. Flera av dem förvaltar vi fortfarande.